Människospår

I Träskholms grannby Småträsk uppmärksammades detta av min farfar, som genast sökte jobb på det nya sågverket, långt inåt landet. Han packade sin blå koffert med fällen som hans mamma fodrat och gjort fin, det allra nödvändigaste, och begav sig till Gunnarbergssågen och det nya jobbet som stabbläggare – en av de tyngsta och farligaste uppgifterna på sågverket. Stabbläggarna tillhörde ”brädgårdsadeln” på sina sågverk, och hade hög status och ofta lite bättre betalt.

På en sadelliknande axelkudde i skinn, bars i farfars fall oändliga mängder järnvägsslipers, som skulle försöka mätta den framväxande Inlandsbanans framstegshunger. En sliper vägde 80 kg och farfars rekord sägs ha varit tre – alltså närmare ett kvarts ton – på en axel.

Allt av materiellt värde är sedan länge till synes borta, men en känsla av mänsklig vilja, framtidstro och envishet svävar osynligt över platsen. Än idag vägrar maskinhusets bakgavel i betong att ge med sig i kampen mot naturens envisa påfrestningar, och i Sågviken sticker fortfarande ribb och strö retfullt upp över ytan. Ett gammalt sönderrostat drivhjul i järn tittar uppnosigt fram i blåbärsriset.

Människospår som inte vill försvinna.

Steg som fört oss dit vi befinner oss idag.